Strindbergs stjärna

Ja, jag skrev ju att Strindbergs stjärna /2010 av Jan Wallentin, var riktigt bra i ett tidigare inlägg, men suck, jag tar tillbaka allt. Det finns två personer som gör boken läsvärd. Den första är den hela tiden neddrogade huvudpersonen Don Titelman, suck, så naiv. Man lär känna honom sakta men säkert, men eftersom han hela tiden går på diverse piller vet man aldrig riktigt vem han är (enkelt för författaren), suck. På djupet finner man däremot det första liket, i ett gruvhål, många meter ner i ett gruvschakt, hållande i ett kors. Det vet man ju att gamla gruvhål är djupa och fyllda med vatten, (om man ha bott många somrar på Utö, som jag har gjort). Don blir anklagad för mord, han får förstås en advokat som hjälper honom att finna den femuddade stjärna som ska sammanföras med korset för att bli en helhet. Den andra personen jag gillar är Dons syster som bor under tunnelbanan i den där hundrade tunnelbanan som inte blev till och som inte finns. Hon är spännande och tilltalande med sitt liknande sinne och kunnande precis som Lisbeth Salander, it-nörd och idealist. Hon har inrett en Green Cargo-vagn till en rysk transsibirisk lyxvagn och som hon kan koppla genom sitt internetsystem till vilken ort i Europa som så passar. I övrigt riktigt blaha, blaha. Om du inte har hur många timmar som helst att ägna åt läsning så låt bli Strindbergs stjärna. Det får vara hur historisk riktigt med André, Sven Hedin och August Strindberg som helst, letande efter ett hål i Antarktis vatten. Det är så science så jag slutar att lyssna, helt utan trovärdighet.