Familjehemligheter

Niclas Ericsson gör sin debut med spänningsromanen Familjehemligheter /2009.

Huvudpersonen Patrik gör sin praktik på KvällsKuriren i Stockholm och redan andra dagen får han förflyttning till krimavdelningen. Ett mord, troligen hatbrott mot en homosexuell man som Patrik känner personligen gör hans insiderkunskaper värdefulla. Tänk att journalister är ett sådant modigt släkte, att de ge sig i kast med brottslingar och mördare utan att blinka. Och visst lyckas Patrik i sitt uppdrag att ta fast skurken. Men mycket blod rinner det.

Johan Hilton skriver i Expressen: "Om Lisa Marklunds Annika Bengtzon-deckare är vuxenversioner av Kitty-böckerna är forne Expressen-reportern Niclas Ericssons thrillerdebut Tintin på videoklubb." Roligt skrivet och jag håller med.
Niclas Ericsson rör sig snyggt och lätt i gayvärlden. Den mest färgstarka personen i boken måste ändå vara den två meter långa transan Mandy tillika Patriks bästa vän och räddaren i nöden.
Mycket rolig dialog de två emellan.
Rekommenderas!

Give me that slow knowing smile

Tänk att tiden går så fort. För femton år sedan slog Lisa Ekdahl igenom med låten Vem vet. Fram tills nu har hon skrivit på svenska, men på hennes senaste album Give me that slow knowing smile /2009 har hon skrivit sina texter på engelska. Jag har inte varit något större fan av hennes musik tidigare men det här albumet går runt runt hos mig just nu. Riktigt bra, mjukt, varmt och nära.
Albumet finns att låna på Nynäshamns bibliotek.

Vårens sista Bok och Baguette

En person kom till min högläsning idag. Bättre än ingen, eller hur?! Det blev ingen högläsning men jag passade på att göra reklam för våra sommarpåsar. From nästa vecka finns dessa överraskningspåsar att låna på biblioteket. Meningen är att du inte ska veta vilka böcker som ligger i påsen, kanske du får lust att läsa en författare du aldrig skulle valt själv.

Jag avslutar Gotlandshelgen med

en riktig försommarbild. Dagarna gick i denna varma färg.

Lördag på Gotland

Vi bor hos Sune i Visby, hans trädgård är helt fantastisk. Blommor, träd, fågelholkar och vackra gamla dörrar. Ett utflyktsmål var till DrakJohan, verkligen fina drakar och vindflöjlar.

Det slutade regna på eftermiddagen

Vi for norröver idag. Fårö runt och tillbaks till Visby.

Det regnar på Gotland

Hans och jag anlände till Gotland igår eftermiddag. Underbart sommarväder var det, vi satt ute i solen hela kvällen. Idag på morgonen bara öser det ner. Men en utflykt till Fårö blir det ändå. Vi har ju regnkläder.

Sorgesång

Siri Hustvedt har återigen skrivit en fantastisk roman, Sorgesång /2009.

Jag har väntat på denna roman efter det att jag läste hennes bok Vad jag älskade /2004. Siri Hustvedt har en förmåga att trollbinda, hennes gestalter cirklar runt varandra, in i varandra och utvecklas med hjälp av varandra. Detta är en sorglig bok som handlar om kärlek, ensamhet, förluster och hemligheter.

Persongalleri:

Erik Davidsen, psykoterapeut, medelålders och frånskild.

Inga, syster till Erik, författare, ensamstående efter att hennes man Max dött i cancer några år tidigare. Inga och Max har en dotter, Sonia.

Sonia studerar litteratur och lever med ett trauma efter 11 september och saknaden efter sin far.

Lars Davidsen, nyss avliden, far till Erik och Inga.

Miranda och hennes femåriga dotter, nyss inflyttade som hyresgäster hos Erik.

Listan kan göras lång men alla personer har beröringspunkter och skapar tillsammans en väv av minnen.

Berättelsen äger också hopp och framtidstro, när sanningar uppdagas och man vänder sin blick inåt finns möjligheter till förståelse av det egna jagets märkliga labyrinter och som förhoppningsvis är utvecklande.

Emelie och Signe

Emelie min dotter och mitt barnbarn Molly, men som också bär mitt namn Signe. Jag är så stolt! Kunde tyvärr inte vara med då polishögskolan hade öppet hus i lördags. Men visst är de fina.

Pojken i randig pyjamas

Härom kvällen såg jag filmen Pojken i randig pyjamas /2009. En stark skildring från Auschwitz. Filmen bygger på en bok med samma namn av författaren John Boyne. Kollade för skoj skull hur många gånger boken varit utlånad hos oss i Nynäshamn sedan den kom 2007, tio gånger och det är inte många gånger. Jag har inte läst boken måste sägas trots rekommendationer. Handlingen bygger på åttaåriga Brunos upplevelser, som tillsammans med sin familj flyttar från ett förunderligt levande Berlin 1943 till en villa, väl ingärdad med murar och stängsel och som bara ligger några hundra meter från Auschwitz. Brunos pappa är en högt uppsatt millitär. Det Bruno upptäcker i sin iver att finna vänner är för honom obegripligt. Innanför taggråd och stängsel går människors omkring i pyjamasar hela dagarna. Han tycker det verkar som ett paradis. I hushållet finns en man som Bruno tror inte varit duktig nog som läkare då han valt att arbeta med att skala potatisar hemma hos familjen. Det är en fantastisk film ur ett barnperspektiv där ingen ondska finns, men som sakta men säkert uppdagas för oss som medvetna åskådare. Brunos oskuldsfullhet och okunskap leder till döden. Men jag undrar nu, vem kommer att se och ta lärdom av denna film? Inte kan man visa den för åttaåringar i skolorna. För helt normala femtonåringar är den för seg. Och för mig som är någorlunda upplyst blir det bara ett sorgligt och förfärligt tidsdokument.

Jag målar på

Dear John

Detta är den inledande låten Airport surroundings på Loney Dears femte album Dear John /2009. Riktigt bra! Det är det första albumet jag hört med Emil Svanängen. Mycket synt är det men skönt och mjukt. Kryper upp i soffans hörn och drömmer mig bort. Finns att låna på biblioteket.

kväll

tänk att någon kan vara så dum
att tro på ett vi
vi finns ju redan
i ett stort hus
på landet
där dammtussarna får samlas
och akvareller är ute
hos mig får inte dammtussar dansa fritt
sa jag
är du pedant
öppna alla dörrar
tussarna kanske flyger ut
vi ska grilla
sa hon
jag ska städa
här får ingen dansa
vi ska lägga om taket
sa hon
jag ska bädda rent
sa jag

Nu vet jag

att det var en bra idé att prata om Herman. Några log och nickade åt mitt förslag att inte använda läroböcker och en del som väntat såg helt oförstående ut. Men jag tror att alla tog Herman till sitt hjärta. I höst kommer jag att fortsätta min lågmälda påverkan och kanske jag lyckas få med mig en och annan skolledare. Skönlitteratur kan och bör användas dagligen i skolarbetet på alla nivåer och i alla årskurser!

Hermans sommar

Nu har jag stuckit ut näsan igen. Jag har erbjudit mig att på våra rektorskonferenser ha bokpresentationer. Den bok jag valt som förstabok är bilderboken Hermans sommar /2008 skapad av norrmannen Stian Hole. Jag fick förstås hjälp att välja, Johanna föreslog denna då jag bad om tips. Vad tusan kan trettio rektorer ha för intresse av att jag presenterar en bilderbok. Men jag tänker så här att de som är ytterst ansvariga för skolornas elever bör känna till vilken fantastisk rikedom en bilderbok äger. Inte bara de rektorer som ansvarar för de yngre barnen utan även rektorerna för gymnasiet. Det gör de säkert redan men det kan aldrig vara fel att bli påmind. Lärarna behöver få stöd från ledningen, veta att det är ok att lägga bort läroböckerna, att vilja använda bilderboken, barnboken, ungdomsboken i undervisningen och då inte bara för en stunds avkoppling. Alla lärare, vad de än undervisar i för ämne måste förstå att de alla är språklärare, att det ingår i uppdraget att vara lärare. Hur många samtal med bilderboken som utgångspunkt kan inte öppnas i de mest udda sammanhang.
Denna bok är ett konstverk. Ett uppslag skulle kunna fylla en hel dag med samtal kring filosofi, matematik, symboler, religion, biologi, konstruktion, färg, form med mera, med mera. Med andra ord en bok för alla åldrar.
Denna bilderbok skulle kunna räcka som underlag för tjugo dagars undervisning.
Sexårige Herman funderar över livet och döden. Han funderar över rädslor. Han bearbetar sin egen, den att han ska börja skolan dagen därpå, i förhållande till de vuxnas justnurädslor.
Efter fredag vet jag om detta var en bra idé.

Before the rains

Igår kväll var det filmtime. Before the rains /2007. Filmen har inte gått upp på biograferna i Sverige, vilket är förvånande. Det kan ju bero på att den inte är så väldigt bra men det finns ju många filmer som inte är det. Regisören Santosh Sivan är född i Indien och vill med denna film skildra den indiska motståndsrörelsen som började gro på 1930-talet mot det brittiska styret. Nu är året 1937 och affärsmannen Henry Moores, spelad av Linus Roache, kommer till Indien för att anlägga en väg genom urskogen. En kärlek uppstår mellan Henry och Sajana. Sajana hjälper till att sköta hushållet åt Henry som inledningsvis lever ensam i väntan på sin fru och son som ska anlända. Till sin hjälp har Henry sin indiske förman TK som vet var vägen bör dras. Det gäller att bygga där monsunregnen inte forslar bort det kostsamma bygget. TK genomlever en inre strid, ett nytt Indien där ekonomiska vinster finns att hämta och ett gammalt fortfarande levande kulturarv. Handlingen är relativt tunn, men de vackra bilderna gör filmen sevärd. Filmen hade kunnat bli riktigt bra om rollfigurerna fått ett större djup.