lördag 28 februari 2009

Snart blir det bio

I kväll blir det bio här i Nynäshamn. Män som hatar kvinnor, fick biljetter på fjärde raden men spelar roll. Det ska bli kul, älskade böckerna och speciellt Lisbeth Salander. Läser i DN idag att filmet hyllats i Danmark men fått ljummare mottagande här i Sverige.

ps
att bränna böcker på bål är inget jag brukar göra, tänker inte bränna Vädermannen, en så dum idé, får trots allt se det som ett tidsdokument, en åldrad sorglig Ulf Lundell

fredag 27 februari 2009

Vädermannen

Läser Vädermannen /2008 av Ulf Lundell. Önskade att jag inte. Vilken otroligt skitdålig roman. Vilken fasansfull kvinnosyn huvudpersonen George har. Visst vädret är fantastiskt och spännande när det driver in över Österlen. Vilket landskap att vandra/promenera i. Och han är duktig på ta hand om sin trädgård, klippa gräs och plantera diverse dyra växter. Men nej, vilken åldrig 60-åring och tragisk figur detta är! Jag har kommit till sidan 221 och har 200 sidor kvar. Om det inte vore för att vi beslutat att läsa denna i bokcirkeln hade jag bränt den på bål!

Berlin







Jag har haft tre dagars semester, härligt. Tillbringade en av dessa dagar i Berlin tillsammans med mina bästa vänner Anna och Ingegerd. Grått och trist var det i Berlin, vill återvända då solen och grönskan finns där. Tror att Berlin kan vara en fantastiskt spännande stad. Goda kommunikationer, U-ban, S-ban, spårvagnar och bussar som vi kunde ta oss fram med till de mest olika platser. Lite trafik, få cyklar, lite folk. Men framåt kvällen kom alla hemslösa fram med sina sovsäckar och pappboenden. Sorgligt att se i en så annars ren stad. Gaslyktorna som på kvällen sken med sitt gula ålderliga ljus var vackert. Troligen försvinner dessa då staden vill modernisera. Gamla byggnader trängdes med moderna glaskomplex. Staden kändes trasig, trist och grå. Jag har trots tristessen ändå fått i mig en hel del historia!

onsdag 11 februari 2009

Fyra fruar och en man

Ännu en ny film till biblioteket som jag också passade på att se i helgen, Fyra fruar och en man /2007 i regi av Nahid Persson. En film som kommer nära inpå, en film för alla er som är intresserade av hur det är möjligt att leva så, fyra kvinnor med en man. Vi befinner oss någonstans på landsbygden i Iran. Att dela, att bli ratad när nästa fru helt plötsligt dyker upp. Hur mannen försakar sina barn, de tjugo som han fått tillsammans med sina tre första fruar. Dessa kvinnor blir inte bara psykiska vrak utan även fysiska, han slår och bestämmer. Något jag finner glädjande är att dessa kvinnor har talets gåva, de tar emot men säger ifrån. Fru nummer fyra kan inte få barn vilket gör att mannen tröttnar även på henne. När filmen närmar sig sitt slut har hans femte fru anlänt. En ung vacker flicka från grannbyn.
En mycket sevärd film!

tisdag 10 februari 2009

Adams revben

Vi fick boken Adams revben /2009 till biblioteket i förra veckan. Den är skriven av Nuruddin Farah. Detta är Nuruddin Farahs debut och den kom ut i original 1970. På svenska har tidigare utkommit Kartor /1987, Gåvor /1990, Hemligheter /2000 och Länkar /2006. Ingrid Elam skriver i DN den 2 december 2008: "Adams revben kan inte mäta sig med hans mogna verk, men den är ett starkt bidrag till den moderna afrikanska litteraturen som betraktar världen inifrån det egna landet och samtidigt ser det egna landet utifrån." Nu blir jag nyfiken, det visar sig att vi har hans andra böcker och jag vill förstås läsa fler skrivna av honom och väljer Länkar.
Jag läste Adams revben i helgen och fascinerades Nuruddins mjuka och lite ordfattiga språk lika ordfattigt som den unga kvinnan Eblas språk och livsvisdom är. Tiden är tidigt 60-tal och berättelsen tar sin början i en nomadby, för tillfället belägen i närheten av staden Mogadishu i Somalia. Ebla väljer att fly då hennes farfar beslutat att gifta bort henne med en mycket gammal man. Hon känner inte till världen och vet inte vad som kommer att möta henne i staden eller i livet. Det hon vet är att hon måste få göra egna val. Det visar sig inte vara så lätt då alla beslut tas av män, stora som små, om männen så är nära släkt eller inte. Det enda Ebla äger är sina tankar.
Ingrid Elam fortsätter: "Det kan tyckas anmärkningsvärt att en ung somalisk man debuterade för fyrtio år sedan med en feministisk roman som är starkt kritisk inte bara mot könsstympning utan mot hela det patriarkala system som behandlar kvinnor som boskap."

söndag 8 februari 2009

Citronlunden

Igår kväll såg jag filmen Citronlunden /2008.
Filmen tar upp den otroligt fasansfulla konflikt som i evigheters tider funnits mellan judar och muslimer i mellanöstern. Här befinner vi oss på västbanken, precis vid den skiljelinje där stålstängslet i slutet av filmen byts ut mot den höga mur som nu finns där. På den ena sidan av stängslet bor änkan Salma som äger den gamla citronlunden, det är den som ger henne mat på bordet. I en nybyggd villa på den israeliska sidan flyttar Israels försvarsminister med fru in. Ministerns säkerhetsvakter beslutar att citronlunden måste bort. Någon skulle kunna smita in och gömma sig där och sedan beskjuta huset. Salma är en modig kvinna som trotsar alla konventioner, hon tar hjälp av en ung advokat vilket leder till en stämning mot ministern och hans beslut att skövla hennes citronlund. Eftersom jag själv är en cyniker så tror jag inte en sekund att hon kommer att vinna den striden. Jag avslöjar inte hur det går, det får du själv se om du beslutar dig för att se filmen. Det här är en vacker film. Känslosam men inte så att det går till överdrift. Det jag tycker är bäst med filmen är att den inte skildrar det stora krig som nu pågår, utan det lilla, det som ligger nära människor som inte har möjlighet att samtala med varandra.

fredag 6 februari 2009

Simtag

Jag har läst Simtag /2008 av Jessika Berglund, parallellt med flera andra böcker som Gomorra och en bok om Berlin. Jag fick tipset från Hermia, hon har skrivit en mycket bra recension om boken. Samtidigt som jag läste hennes recension tittade jag upp mot nyhetshyllan och där stod den, säkert väntade den just på mig. Jag blev och är förälskad i Jessika Berglunds berättelse. Titeln är dubbelbottnad precis som det ska vara. Att ta sina första simtag, att våga ta sig ut på djupt vatten, att våga känna och känna att det bär. Att kärlek är som vatten som omsluter din kropp mjukt och varmt, som du kan dricka, dyka ner i och simma i. En så fantastisk symbol vatten är för kärlek.
När jag tänker efter så känns det när jag läser Jessikas text så som det gjorde när jag tog de där första simtagen då när jag var fem år och skulle simma upp för järnmärket. Det var inte fisken då 1960 utan järnmärket, simma 25 meter, och efter det fick jag en lagerkrans, detta hände på Utö i Stockholms skärgård. Vad stolt jag var och vilken tro på att mitt liv var unikt och framtiden utstakad, och kärleken fanns där! Efter det har livet varit fullt av äventyr, men inte så självklart som jag då trodde! Berättarjaget är Anneli. Anneli bor i ett blått hus med egen brygga och en nästan egen sjö. Berättelsen börjar en sommardag då Cecilia och hennes dotter Mia är och hälsar på. Anneli och Mia sitter på bryggan och Cecilia simmar långt ut. Hon återkommer med en näckros som hon ger Mia. När Cecilia kommer upp på bryggan frustande och skakar av sig vattnet som en hund är det som Annelis blick inte kan släppa Cecilias kropp. Men Anneli viker undan med blicken kan inte titta. Från den stunden kan hon inte ha samma lätta raka förhållande till Cecilia som varit hennes bästa vän sedan skoltiden.
Rekommenderas!

Ett försök med akvarellfärgerna


Hej alla, jag smyger mig tillbaks till bloggen med en fredagsbild.