måndag 26 januari 2009

En tillfällig paus

Hej läsvänner, jag tar en tillfällig paus från mitt skrivande här på bloggen. Just nu har jag för mycket som händer i det verkliga livet, absolut inget sorgligt eller ledsamt, men saker som kräver tid. Jag återkommer om en vecka eller två. Vi ses!
Hälsningar
Signe

lördag 24 januari 2009

Veronikas dubbelliv

Jag har nyss tittat på filmen Veronikas dubbelliv /1991 av Krzysztof Kieslowski. Två unga kvinnor som lever parallelliv, en i Polen och en i Frankrike. Dom kunde vara tvillingar födda under samma stjärna, men i olika världstillstånd. En svår film att förstå men otroligt vacker och sensuell. Underbar musik och vackra filmsekvenser, jag blir tagen men förstår inte allt måste jag erkänna. Ändå inspirerar det till en akvarell.



onsdag 21 januari 2009

Utsikten från mitt köksfönster

I förändringens tid förvandlas ganska fort också min utsikt.

tisdag 20 januari 2009

Sticka och läs

Nyss hemkommen efter att ha träffat deltagarna i vår nya bokcirkel Sticka och Läs. Jag genomförde det, från idé till verklighet. 14 intresserade av att sticka och läsa, samtidigt!
Alla som kom fick boken Vägen /2008 av Cormac McCarthy, att läsa till nästa gång vi ses, om fyra veckor. Ingen i gruppen hade läst den, vilken fullträff. Då ska vi prata och sticka. Till dess kommer jag att köpa in nästa bok vi ska läsa i cirkeln, vald tillsammans med deltagarna. Det kändes så inspirerande och nytt! Jag känner mig både stolt och glad att jag fått så många nya läsvänner.

Communion


Äntligen min tur att låna Communion /2008 med gruppen The soundtrack of our lives. Den har varit utlånad sedan vi fick den i november förra året. Göteborgsband igen, grattis!
MySpace kan du lyssna igen albumet från början till slut, jag rekommenderar nr 6 på första skivan av dubbelalbumet, Second life replay, eller 13 Everything beautiful must die,
"Everything beautiful must die
Everything nice must have an end
All of the lies came out tonight
And you forced me to leave what I just found
I wanna lay myself to sleep
And forgot about the love that burns my soul
Everything beautiful must die
Everything nice must have an end",
eller 20 Without warning, eller 23 Lifeline. Alla dessa är mer eller mindre ballader och det är dom jag gillar bäst.
Oftast är det Ebbot Lundberg som sjunger och han har säkert varit med i ca 20 år i bandets olika konstellationer. Skivomslaget fick mig att slå bakut med det var helt i sin ordning, ett ifrågasättande av den lyckliga familjen så som de avbildas i media. Ett reklamjippo! Eller som jag tror en avsky till det gängse religiösa samfunden.
Jag gillar bilden med Jesus, de blir tolv till antalet om man räknar in hunden. Många bra låtar att lyssna till, men kanske måste man som jag sålla!




måndag 19 januari 2009

Sammankomsten

Jag börjar med att säga att detta inte är en bok i min smak. Ärligt, jag läste alla sidor, alla ord. Ibland händer det att jag skummar och hoppar över. Här får jag aldrig fatt i huvudpersonen Veronica, hon glider undan och blir inte tillräckligt synlig som människa. Hon söker sig själv lika mycket som hon söker sin bror Liam. Vilket böcker oftast handlar om, att söka sig själv. Men hon blandar sig i så många människors tankar och liv så det roddar ihop sig, i alla fall för mig. Hon lägger orden i munnen på sin mormor, sin mamma, sin man, sina syskon, sina barn. Visst stundtals poetiskt men alldeles för ojämnt. Tänk om hon fokuserat enbart på Liam och sig själv. Liam borde fått en alldeles egen bok, pojken som blev sexuellt utnyttjad vid nio års ålder. Det är synd att avslöja men boken blir som bäst mot slutet då den stora familjen samlas för att ta avsked av Liam som dött och detta genom självmord. Observera, jag tycker boken blir som bäst i slutet! Boken heter Sammankomsten /2008 och är skriven av Anne Enright. Anne Enright är uppväxt i en stor katolsk familj på Irland, detta kan vara delvis självbiografiskt, vilket jag inte har en aning om. Jag hade väntat mig mer av Anne Enright, vinnare av Bookerpriset 2007.

lördag 17 januari 2009

Ett försök med akvarellfärgerna


Mellan husen: bilder från Lofoten

Jag har idag varit på Waldemarsudde och sett utställningen, Lars Lerins bilder från Lofoten. Det var inte bara bilder därifrån utan från många av de platser han besökt. Han är så otroligt duktig, hans bilder får mig att vilja se dessa platser på riktigt, inte bara njuta av hans egna upplevelser. Lofoten, jag kan bara drömma om att få besöka denna Norska övärld. Självklart blir jag också inspirerad att plocka fram mina egna akvarellfärger. Lars Lerin, är som ni säkert vet, en av Nordens främsta akvarellmålare och jag är glad att jag tog mig till utställningen. Kö både in och ut såklart!
Har du möjlighet att åka till Stockholm så är det sista dagen för utställningen i morgon söndag. Tid fanns inte kvar till Thielska galleriet men förhoppningsvis står det ju kvar ett tag till. Boken Mellan husen: bilder från Lofoten /2008 finns förstås att låna på biblioteket.
Jag tog en bild av strandkanten vid Waldemarsudde och det skulle helt klart kunna vara en akvarell av Lars Lerin. En fantastisk dag!

fredag 16 januari 2009

Länge sedan sist

Julens sista Amaryllis! Kan en lökväxt bli vackrare?
Denna vecka har jag inte läst en enda sida. Hem och fixat och sedan stupat i säng. Det har varit fullt upp på jobbet och också hemma. På jobbet har det varit bokslut och verksamhetsberättelse, nya anställda, personalmöte och inhopp för sjuka. Städat och åter städat inför fotografering av min lägenhet som nu är ute till försäljning. Flyttar inom kort till en hyreslägenhet lika centralt som nu. Men i morgon blir det Stockholmsbesök och sista dagen för Lars Lerins utställning på Waldemarsudde. Ska också passa på att besöka Thielska galleriet som jag aldrig besökt, skamligt faktiskt! Jag blev så inspirerad av boken, hon älskade, så i februari blir det också en dagsresa till Berlin tillsammans med Ellen och Dagny!!!


söndag 11 januari 2009

Doften av grön papaya

Precis innan jul köpte vi in ett stort antal filmer till biblioteket, filmer jag själv inte tidigare sett men som när de kom fick stor uppmärksamhet. Den jag lånade hem till helgen blev, Doften av grön papaya /1993. Regissören Anh Hung Tran kommer ursprungligen från Vietnam, 12 år gammal 1975, flydde familjen till Frankrike. Hans första långfilm, Doften av grön papaya, tilldrar sig i Saigon. 1951 kommer den nioåriga Tan till en handelsfamilj som tjänsteflicka. Hon blir hos familjen i tio år. Då familjen inte har råd att ha henne kvar får hon börja arbeta hos en vän till familjen. Denne vän en man är pianist och tonsättare. Filmen är konstverk som rör sig sakta och stilla framåt, vi befinner oss filmen igen inomhus och följer Tans dagar och nya upptäckter. Hon kan stundtals försjunka i det vackra lilla livet hos en myra eller doften och formen hos en blomma. Det enda vi får uppleva av kriget som pågår är de flygplan som rör sig i luftrummet och i utkanten av det stilla vardagslivet. En vacker och mycket sevärd film.


onsdag 7 januari 2009

hon älskade

Helena Henschen skriver återigen en fantastisk bok, hon älskade /2008. Helena Henschen har mycket att berätta, många starka och stora personligheter har hon i sin släkt som bör få sina historier nedtecknade. Här blir Helenas farmor Signe levande och synliggjord. Signe Thiel föddes 1885 och dog 1969, Signes far var Ernest Thiel, 1859-1947. Hans konstsamling övertogs av Svenska staten 1924 då han gick i konkurs, hans vackra bostad och konstsamling blev då konstmuseum, Thielska galleriet. Signe var gift två gånger och fick under dessa äktenskap sex barn. Anders mellansonen var Helenas pappa. För fyra år sedan kom Helenas debutbok I skuggan av ett brott, som jag inte kunde låta bli att rekommendera vid varje tillfälle jag hade. Jag vill inte jämföra dessa två böcker alls då båda är fantastiska. Helena Henschens språk och tilltal är mjukt och poetiskt, hon smyger in som en skugga även i denna bok om Signe. Det Signe inte berättar i sin dagbok letar sig Helena fram till utan att stjäla Signes egna ord eller upplevelser. Signe var en kvinna som deltog inte bara som följeslagare till Ellen Key, hon tog del i allt det som hände före, under och efter första världskriget. Berlin blev och var hennes kulturella livsådra. Under andra världskriget är hon mer sparsam med sina uppgifter, både i brev och dagbok, troligen för att inte bli utesluten eller för att inte ha möjlighet att genomföra de uppdrag hon faktiskt åtog sig. Hon tog emot ett stort antal flyktingar i sitt hem och hjälpte dem vidare till frihet. Hon var under många år ordförande i Fredrika-Bremer-förbundet och innan hon skilde sig för andra gången arbetade hon som medlare vid skilsmässor. Den uppgiften fråntogs henne då man som medlare var tvungen att vara gift. Sin stora kärlek fann hon i Oskar Vogt, hjärnforskare och skapare, tillsammans med sin fru, av det forskningsinstitut som under kriget förlorades/konfiskerades av nazisterna. Där tilldrog sig under kriget en helt annan forskning.
Ja, jag blir rörd av denna berättelse, tagen och informerad. Mycket av det jag sedan tidigare känt till får här en mänsklig röst, Signes.
Denna bok rekommenderas av hela mitt hjärta!

måndag 5 januari 2009

Svarta lögner, rött blod

GOTT NYTT 2009!

Hej alla, det var ett tag sedan sist, jag har legat i influensa och inte hunnit läsa nästan något, tyvärr, men nu är jag på banan igen. Jag har trots det kunnat träffa vänner, barn och barnbarn. Dock ingen nyårsfest då jag skulle träffat syster yster och svåger, men så kan det ju bli ibland. Nu har jag lustläst Kjell Eriksson, han är ju en av mina favoriter, och jag blev definitivt inte besviken på hans nyutkomna kriminalroman Svarta lögner, rött blod / 2008. Han beskriver hur det verkligen är bakom kulisserna på en krimavdelning, här Uppsala. Hur slitsamt och känslofullt det är att möta det våld och den ondska som dagligen omger oss och dem som ska utreda och handha detta. För ungefär ett år sedan hade vi den stora äran att träffa Kjell Eriksson under en kväll på biblioteket, då berättade han att han under hösten brukade åka utomlands under en månad för att "reka" på plats. Han berättade då att han skulle till Brasilien. En del av det som händer i boken tilldrar sig som man kan förstå i Brasilien. En av huvudpersonerna är journalist och skriver artiklar för svenska tidningar om människor som lever i extrem utanförskap och som hemlösa. Ann Lindell som är den kvinnliga huvudpersonen/kriminalpolisen och som vi också kan följa i hans kriminalromaner, nu till antalet nio, har ett intensivt förhållande till journalisten Anders Brant under ett par veckor. Plötsligt reser han bort och han blir i sin frånvaro misstänkt till ett mord som händer i Uppsala precis innan han ger sig av. Ann genomgår en förtvivlad tid då hon inte förstår eller vet om Anders Brant är inblandad eller varför han gett sig iväg. Hon behöver inte direkt delta i den utredningen då hon själv har påbörjat en annan. Hon har under de år som gått sedan Kjell Erikssons första bok utkom 1999 haft få kärleksförhållanden. Hon har fått en son Erik som nu börjat i förskolan. Jag tycker att denna bok är en av de bästa av Kjell då han lyckas hålla ihop historien och gör det trovärdigt, både det som händer här i Sverige och det som skildras i Brasilien. Han är också poetisk som vanligt och tonen och innehållet är seriöst, om man så vill politiskt! Kjell Eriksson tar parti!
Har du inte läst någon av hans böcker så gör det, jag rekommenderar hans kriminalromaner varmt!