Helena von Zweigbergk är en av mina favoritförfattare. Hennes bok Sånt man bara säger /2009 handlar i första hand om Sussi, en kvinna i 50-årsåldern som tar time out från livet och dess krav. Sussi behövs inte längre på sin arbetsplats, får en årslön i avgångsvederlag, lämnar en hopplös relation med en man och hans barn. Flyttar ut till deras gemensamma sommarstuga för att få ett år i ensamhet och självransakan. Så lätt kommer hon nu inte undan. Hennes syster Louise som alltid behövt hennes stöd och hjälp lämpar plötsligt över sin 15-åriga son hemma hos henne. Systern har blivit vräkt från sin lägenhet och Jonas har hoppat av grundskolan. De sociala myndigheterna vill förstås ingripa. Men Louise har lagt upp en plan, hon flyr från livet hon också, lovar att ringa när hon kommit iordning där hon tänkt sig sitt och sonens fortsatta liv. Plötsligt vänds Sussis liv upp och ner igen och hon tvingas plötsligt ta hand om en inåtvänd och känslomässigt störd 15-åring. Det här låter lite roddigt och det är det också.
Det här är inte en bok i min smak, tyvärr, jag tycker Sussi är alldeles för präktig för att jag ska kunna ta henne till mitt hjärta. Hon borde fått sitt år på landet, i ensamhet, då kanske hon verkligen hunnit och kunnat utvecklas som människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar