Pojken i randig pyjamas

Härom kvällen såg jag filmen Pojken i randig pyjamas /2009. En stark skildring från Auschwitz. Filmen bygger på en bok med samma namn av författaren John Boyne. Kollade för skoj skull hur många gånger boken varit utlånad hos oss i Nynäshamn sedan den kom 2007, tio gånger och det är inte många gånger. Jag har inte läst boken måste sägas trots rekommendationer. Handlingen bygger på åttaåriga Brunos upplevelser, som tillsammans med sin familj flyttar från ett förunderligt levande Berlin 1943 till en villa, väl ingärdad med murar och stängsel och som bara ligger några hundra meter från Auschwitz. Brunos pappa är en högt uppsatt millitär. Det Bruno upptäcker i sin iver att finna vänner är för honom obegripligt. Innanför taggråd och stängsel går människors omkring i pyjamasar hela dagarna. Han tycker det verkar som ett paradis. I hushållet finns en man som Bruno tror inte varit duktig nog som läkare då han valt att arbeta med att skala potatisar hemma hos familjen. Det är en fantastisk film ur ett barnperspektiv där ingen ondska finns, men som sakta men säkert uppdagas för oss som medvetna åskådare. Brunos oskuldsfullhet och okunskap leder till döden. Men jag undrar nu, vem kommer att se och ta lärdom av denna film? Inte kan man visa den för åttaåringar i skolorna. För helt normala femtonåringar är den för seg. Och för mig som är någorlunda upplyst blir det bara ett sorgligt och förfärligt tidsdokument.