Sista boken från Finistère

Jag bara älskar Bodil Malmsten! Hennes språk, hennes flöde, hennes tankar. Hennes förmåga att gå vidare trots motgångar. Hennes ilska och hennes mod. Jag har läst hennes två böcker om Finistère precis nu efter varandra och det har känts riktigt så trots att sju år gått mellan dem. Så mycket har hänt henne under dessa sju år och som hon skriver går hon nu vidare som en starkare och mognare kvinna. I första boken hittar hon sitt paradis i Finistère och i andra lämnar hon det, ofrivilligt. På sidan 111, skriver hon , som om hon tänkt ut det, att skriva det på just den sidan, så här:

"De tre onda männen är allt ont jag hittills mött personifierat och upphöjt till tre.
De är maktfullkomliga, tveklösa och totalsanerade på välvilja och empati.
De är föraktfulla mot allt som inte liknar dem själva och som de alltså inte förstår - de förstår ingenting utom sig själva, sitt eget, de är sina egna cirkelbevis, de är onedbrytbara.

De tre onda männen är allt jag inte kan rå på, allt jag trodde jag vuxit ifrån eller byggt upp skydd emot, de är alla underlägen jag befunnit mig i, de är som personalen på Försäkringskassan söder om Stockholm där jag bodde tills jag gav mig av, som de så kallade litteraturkritiker som skrev ned mina dikter tills jag slutade köpa tidningar.

De tre onda männen är nollor som inte vet att en nollas värde bestäms av dess plats i talet, de är tomma tunnor, de bullrar, de är tinnitus, som en smittsam sjukdom, man får kronisk värk av att de finns, bestående sår.
De tre onda männen är allt som fick mig att lämna Sverige men i nedkokad form, de är underläget, mardrömmen, det omkullvälta vattenglaset, jag vaknar av att jag ligger bredvid sängen och skriker på hjälp."

Bodil Malmsten är helt enkelt bara bäst!