Eldätaren

Nu kan vi börja snacka kriminalroman!

I helgen läste jag boken Eldätaren /2004 av Kristian Lundberg. I mitt förra inlägg påstod jag att det var min uppgift att hålla mig uppdaterad och kunnig, nu erkänner jag - jag är inte det! Jag vill förstås som många av er andra läsa Yarden /2009 av samme författare, men reservationerna år många på den boken. Kristian Lundberg tilldelades den 23 februari i år Ivar Lo:s personliga pris på 310 000 kronor för sin bok Yarden - en berättelse.

Grattis Kristian Lundberg!

För att lära känna denna för mig nya författare valde jag att läsa första delen av fem om kriminalkommisarie Nils Forsberg, Eldätaren.

Lena, nu har jag läst två böcker av de fem som handlar om polisen Nils Forsberg. Den andra delen Grindväktaren /2005 var inte lika stark som den första, Eldätaren. Kanske för på att jag vant mig vid stilen, kanske för att handlingen/intrigen inte var lika stark som i första delen. Men det här är nog bland det bästa jag läst av svensk kriminallitteratur. Detta är inte spännande, detta fängslar och ger mig en knockout, detta är en samhällsanalys på högsta nivå. Vad trött jag blir på Visby, Kalmar eller Fjällbacka, polisromaner från samhällen med ordinära poliser som löser mord, alla mer eller mindre lika varandra och som följer precis samma upplägg. I Kristian Lundbergs böcker får vi följa en polis med ett trovärdigt livsöde, en människa som känner och ser, ibland i dimmor men som går på magkänsla som söker. Vi befinner oss i Malmö, i en stad så nära Europa med alla de problem som gärna söker sig till en stad där alla internationalliteter finns. En stad som inte kan ta hand om dessa komplexa problem som uppstår då människor möts utan att mötas. De här böckerna är skrivna av en människa som levt detta liv. Jag kommer att läsa de tre följande delarna, Malmömannen, Grymhetens stad och den som inom kort kommer ut, De som ska dö, med stor vördnad/respekt.