Tills skulderbladen blivit vingar

Sent igår kväll började jag läsa Tills skulderbladen blivit vingar /2009 av Sofia Rapp Johansson. Fortsatte i morse och kunde inte lägga boken ifrån mig. Nu slutläst är jag kvar i en känsla av skuld. Att jag som vuxen inte kunnat göra mer för barn jag mött som jag vet farit illa. Det var länge sedan någon bok fångade mig så. Sofia heter också Sofia i boken men kallas Fija. Vid sin sida har hon alltid sin låtsasvän Knuff. Knuff knuffar verkligen Fija till de mest drastiska handlingar man kan tänka sig, hon får henne att skada sig själv, att skära sig så att det som gör så fruktansvärt ont i själen tas över av den fysiska smärtan. Av alla de helveten som Fija och hennes tre yngre syskon levt i önskar hon ändå hela tiden att mamma ska komma och hämta dem. Att de ska ska få återvända hem, trots att mamma är missbrukare och låter Fija utnyttjas sexuellt från det att hon är mycket liten. Vid sju års ålder hämtas hon och tre yngre syskon för att placeras i sitt första fosterhem. Flera kommer det att bli, dessutom bor de på ett barnhem under en längre tid där de ser barn komma och gå. Varför vill ingen ta hand om just dem? Kunde det verkligen vara så helvetiskt för barn, då sent 80-tal? Är det bättre idag, finns det bättre underlag för att familjer som tar hand om barn inte är perversa och sjuka som de som Fija träffar på. Är vår socialtjänst så fruktansvärd usel, eller är det så att vi som har det normalt bra, inte hjälper de som behöver hjälp?!