Berättelse om herr Roos

Det här är nog Håkan Nessers sorgligaste bok. Troligen tycker jag det för att den klingar an i just mitt hjärta. Valdemar Roos är nämligen en mycket ensam man, grå och själsligt instängd person. (Observera, det är inte jag!) Av hans första fru beskrivs han som ett glas ljummet vatten och av kvinnan som han lämnar som en gammal soffa. Ibland känner jag mig sådan och drömmer om att göra precis det som han gjorde den dagen han vann två miljoner på tipset. Han bestämde sig för att rymma, lämna sitt arbete, sin fru och styvdöttrar. Han drömmer om att bara få sitta på en pinnstol i solen någonstans där ingen stör och bara tänka, lyssna och vara nöjd.
Boken heter Berättelsen om herr Roos /2008 och är den tredje i serien om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti.
Barbarotti infinner sig inte förrens efter ungefär 200 sidor men innan dess trollbinds jag av Valdemar Roos och hans objudna gäst som finner en säker och trygg plats i hans nyinköpta torp. Anna Gambowska som är den objudna gästen har också rymt, men från en institution där hon, denna ljuva blomma, ska renas från droger och hennes f.d. langare. Deras möte är så osannolikt men ändå inte omöjligt. När det hela börjar rasera blir jag på allvar ledsen och vi sluta läsa, men det kan jag ju inte ändå, jag vill ju vet hur det hela slutar.
Boken är bra men absolut inte Håkan Nessers bästa.