Jag såg två filmer i helgen, först Caramel, en förförisk komedi om vänskap i krigets skugga /2008. Den andra filmen jag såg var Sex and the city, the film /2008. Det går på något sätt inte att låta bli att jämföra dessa två. Båda handlar om kvinnor, fyra stycken till antalet, och vänskap, singelliv och sex. Båda filmerna handlar om kärlek och förhoppningar, om att trots singellivets förträffligheter så finns där ändå en väntan på att den rätte en dag ska dyka upp. Kvinnorna i filmen Caramel befinner sig i Beirut i skuggan av kriget. De arbetar alla på samma skönhetssalong, de lever absolut inte i fattigdom men i jämförelse är kontrasten stor. Kvinnorna i Sex and the city lever mer eller mindre lyxliv med yrken som advokat, kolumnist, PR-kvinna och gallerist. Visst kan man tycka att handlingen och deras liv är oerhört glassigt men samtidigt skrattar man åt deras rappa kommentarer och deras tro att de är överlägsna männen. Antingen gillar man tv-serien och filmen Sex and the city eller så förkastar man båda helt fullständigt som larv och opolitiskt dravel. Känner ni mig så förstår ni vad jag tycker.
Tillbaks till Caramel, filmen är skapad av Nadine Labaki som också spelar rollen som ägarinnan till skönhetssalongen, hon kallar sig för Layale. Layale har ett förhållande med en gift man, Rima upptäcker sin kärlek till kvinnor, Nisrine måste sy ihop sig lite nertill för att det förväntas att hon är oskuld när giftemålet stundar. Den fjärde kvinnan är deras stamkund som för att hålla sig ung gör en och annan skönhetsoperation. Egentligen handlar problemen om samma sak i de båda filmerna, skönhet, sex och tillfälliga upplevelser men filmen Caramel tar upp kvinnornas liv på ett mycket mer seriöst sätt då problematiken är mycket mer tabubelagd i Libanon. Politik och krig tas inte upp i filmen men däremot det religiösa hyckleriet som finns inom både Muslimska och Kristna grupper. Båda filmerna finns att låna/hyra på biblioteket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag höll nästan på att bryta ihop över hur fullkomligt fånig Sex and the City-filmen var. Jag tyckte att serien stundtals både var underhållande och fyndig men den blev tyvärr sämre och sämre med tiden.
I filmen spelar skådespelarna karikatyrer av seriens karaktärer och i slutändan blir budskapet det gamla vanliga: det som alla kvinnor egentligen vill ha ut av livet är en man, ett bröllop och barn. Så tröttsamt!
Behållningen i filmen blev Samanthas karaktär som förvånande nog utvecklades, i mitt tycke, åt rätt håll.
Caramel har jag inte hört talas om men den kanske är värd att kolla upp. Får ta mig förbi bibblan igen snart.
Hej Helena,
ja Caramel är verkligen sevärd, du måste nog komma förbi minst en gång per vecka.
Signe
Jag måste redan vid det här stadiet erkänna att jag älskade serien Sex and the city, har nog sett sisådär tre gånger ( även min man älskar den), har tyckt den har gett mig en hel del. Så filmen var ju självklar att jag skulle se och från början irriterade jag mig på den, men efter tag så hade den riktigt bra stunder, då det var som förut. Jag är glad att dom gjorde den. Jag tyckte inte heller att budskapet var något fel på, jag ser mig som jämnställd, men tycker ändå att det stora som hänt mig i livet är just mitt giftermål och att jag nu väntar barn. Så den kritiken på filmen brydde jag mig inte ens om. Nuförtiden vill jag inte ens kalla mig feminist, ordet har blivit för trångt.
Hej Lena, visst jag såg också några avsnitt av tv-serien och kunde se det som en rolig avkoppling, ungefär som när jag var ung och läste Kärleksnoveller och tänkte att så här kommer det kanske att bli en dag. Men så jag bedrog mig. Jag tycker inte alls det är fel att gifta sig och få barn, det kan vara det största i livet, men det kan också bli tvärtom. Jag älskar mina barn men inte mina ex. Det är svårt att leva i relationer det ska gudarna veta och idag längtar jag inte tillbaks. Jag längtar efter närhet inte äktenskap och får man inte ömhet, kärlek och uppskattning så dör man ju, det är ju faktiskt en sanning.
Jag förväntar mig mer när jag ser en film än bara självfixering. Annat och djupare dimentioner finns ju verkligen i de filmer du nyligen skrivit om.
Jag kallar mig inte heller feminist, varför inte humanist?!
hälsningar
Signe
Jag håller med dig om att hela köret med giftermål och allt det inte är svaret om man lever i en relation där man mår dåligt. Jag måste säga att jag lever i en riktigt bra relation, där jag får vara jag och min man har ställt upp på mig hur mycket som helst. Därav min känsla. Men jag har sett relationer på riktigt nära håll som varit så skadliga att det på något sätt lätt till självmord. Så jag har egentligen ingen romantisk syn på det. Bara att jag älskar min man så oerhört mycket.
Det jag tyckte om med serien var att dom var så bra vänner, att den kvinnliga sexualiteten verkligen fick komma fram. Jag anser att serien var banbrytande och på det sättet gav mig mycket, filmen var däremot inte alls lika bra. Men när det kommer till film så kan se allt från Bergman till rent skit faktiskt.
Dom filmer jag såg i helgen de är sådana som får mig att tänka, att se saker som gör att jag utvecklas och därför dras jag till dom också. Precis som med böcker. Jag tror att livet aldrig står still och att man aldrig blir färdig som människa och det är vad allt handlar om. Där är närheten en riktigt viktig del.
Skicka en kommentar